söndag 10 april 2011

Båten i och årets första Regnbåge.

I torsdags gick isen på mina breddgrader och i går tog brorsan och jag årets jungfruresa till ön.
Det var härligt att ge sig ut på havet igen efter den långa kalla vintern. Ejdrarna låg i klungor och guppade och skrockade, himlen var klarblå och jag fick äntligen känna fartvinden i ansiktet igen.
Efter några timmars jobb ute på ön och efter ett par kast från bryggan, mest för att känna på grejerna och se gången på ett par nyinköpta jerk modeller var det dags att åka hem. Jag har jouren kan man kalla det utan att gå in djupare på det, men det innebär att jag inte bör vara så långt hemifrån.
När jag väl kom hem möttes jag av vilddjuret (Senna, vår Dalmatiner) som var helt rabiat och krävde en skogs promenad utan koppel. Jag erbjöd mig och gav mig av till Lomgölen för att is-reka. Bra att ta två flugor i en smäll. Senna var helnöjd och jag med, jag hade stora förhoppningar om öppet vatten. Men tji fick jag. Isen låg över i princip hela sjön, endast en krans på ca 5 meter från land var öppet runt hela sjön.
Senna och jag tassade ut på bryggan vid vindskyddet, i ögonvrån såg jag något som rörde sig i det klara vattnet och när jag tittade noggrannare såg jag att det var 3 stycken riktigt fina bågar som patrullerade is kanten precis bredvid mig. Jag började söka efter mobilkameran för att kunna ta ett kort men då plurrade Senna och fiskarna drog iväg. Det gjorde inte så mycket men de fina 3 tände en gnista i mig. Jag måste bara ut med spöt snart. Kanske i morgon.

I morse ringde klockan 05.00, precis tokigt en söndag men jag hade själv ställt den, fiskesugen som jag var. Jävligt korkat tyckte jag och gick och lade mig igen. Jag hade inte frågat någon kompis om intresse fanns för jag visst inte hur mycket tid jag skulle kunna lägga på fisket med tanke på den tidigare nämnda jouren och min dagsform.
Men 5 timmar senare stod jag inklämd längs med Magnehultsån och fick äntligen röra på min rostiga kast arm. Det är ju inte riktigt sånt fiske man har drömt om hela vintern men vad gör man inte. Det var i allafall kul att få doppa flugan och känna draget i spö och lina igen.
Som sagt var det väldigt mycket folk och det verkade inte vara många som hade lyckan att få drilla. Jag såg en kille som drog en liten båge i den starka strömmen efter fallet.
Jag förundrades över hur naturen vaknat till liv, i vattnet kryllade det av vårstel snok och fåglarna kvittrade som tokar. En ekorre hoppade förbi och små, små fjädermygg lättade med vinden.
På en informationskylt vid vattnet hade någon ofrivilligt påskpyntat när han i ett bakkast fastnat med en färgglad streamer.
Efter ett par timmar droppade folk av och jag rörde mig till den smala starka strömmen och funderade. Det var som sagt smalt och snabbt och jag gjorde ett genidrag om jag får säga det själv. Jag letade upp den tyngsta flugan jag hade (tungstensförtyngd Atomic stekel), det gick knappt att kasta den men jag kom ut så långt jag behövde och lät den sjunka. Plötsligt sträckte linan upp och en botten simmande liten båge kunde håvas. Det var härligt, årets första var ett faktum.
Sen hände inget mera. Jag bestämde mig för att åka förbi Lomgölen på vägen hem, se om isen släppt mer och om jag kunde lura någon av de tre.
Lite mindre is var det men det var alldeles för mycket för att jag skulle få ut så mycket av det. Jag drog några kast ut på isen och lät flugan droppa i och sjunka innan jag tog hem den. Inget hände och de 3 såg jag inte skymten av. Jag hoppas kunna återkomma och ge dem en match snart igen. Nu är vi igång så smått, härligt.