Det var drygt 2 veckor sedan vi kom hem och jag har först nu börjat smälta den helt underbara veckan i Tännäs. Tiden har gjort att dagarna till viss del har flutit samman men vissa minnen kommer nog aldrig försvinna.
Klockan 0300 söndagen den 21 Juni satt jag i bilen för att hämta min gode kamrat Danne, nu skulle vi äntligen ge oss iväg. För nästan ett halvt år sedan bestämde vi oss för en veckas fiske i Tännån. Nedräkningen började någon stans på 160 dagar och en hel del förberedelser så som flugbindning, små inköp och annat har gjorts under den perioden.
Resan upp gick bra förutom att min lömska GPS ville ta oss på villovägar. Några stopp på vägen gjordes bla för att handla mat, äta frukost och sträcka lite på benen men ca 10 timmar senare skumpade vi förbi en efterlängtad skylt "VÄLKOMNA TILL TÄNNÄS" den var prydd med Härjedalens landskapsfisk, harren och vi förstod att vi kommit rätt.
Tännäs är en liten sovande by, kanske mest känd för sin kyrka som lär vara Sveriges högst belägna och för sin fantastiska natur som omringade stället. I dalen såg man Tännån ringla fram och i horisonten reste sig höga vitfläckiga fjälltoppar.
Vi hade några timmar kvar innan vi skulle få vår stuga och vi bestämde oss för att ta en titt på omgivningarna och även göra ett besök på
Rogens naturum som bla har en liten fiskebutik, försäljning av fiskekort och även uthyrning av båtar i de omtalade storharrsjöarna västra och östra Abborrvikrana och Vängarna. Om Tännån inte skulle visa sig från sin bästa sida hade vi i tankarna att åtminstone en av dagarna hyra en båt där.
Strax innan vi kom fram till centret korsade vi Tännån, vi stannade på bron och tittade, så fint! Vattnet var ganska snabbt och slingrade sig fram mellan och över stenar och bildade fina bakvatten och nackar där fisken bara måste älska att stå. Ahhh, här ska vi vara i en vecka. Väl i butiken frågade vi killen bakom kassan om fisket. Han berättade glatt att minsann fisket var på gång, veckan innan hade det dragits grov harr i sjöarna. Fisket i ån fick vi inte något svar på. Det kändes inte riktigt bra och för säkerhets skull frågade vi om båtarna.
-Ha, ha, glöm det grabbar, båtarna har varit bokade i nästan ett år.
-Jaha. Vi gick ut till bilen.
Klockan började närma sig 1400 och Danne ringde till Ingebrikt. Ingebrikt är mannen som driver det lilla företaget
"Nättan Skog och Fritid". Han arrenderar och vårdar övre delen av Tännån. Han har dessutom 4 stycken stugor och en av dem var bokade för oss. Vi bestämde träff hemma hos honom. Hans gård låg på höjden strax ovanför den lilla byn med en fantastisk utsikt över området. Ingebrikt mötte oss på gårdsplan och hälsade oss välkomna. Han pekade på en liten stuga 20 meter bort. -Där ska ni bo. Det var en gammal mysig fäbod i 2 plan med toalett, dusch och ett litet kök där nere och på övervåningen var det ett rum med 2 sängar. Helt perfekt, riktigt fint.
Han visade in oss i hans hus där vi löste fiskekort och pratade lite om allt möjligt, om fiske, väder och om tidigare gäster. Fisket i ån hade inte riktigt kommit igång ännu, vädret hade varit kallt och ån hade bara en temperatur på 10-11 grader. Men väderleksrapporten lovade sol och 25-30 grader i veckan, det kommer bli jättebra och i slutet av veckan kan ni nog räkna med att den stora Sjösandsländan kommer att kläcka. Det lät bra och de redan skyhöga förväntningarna späddes på ytterligare. Innan vi gick ut för att packa ur vår pinsamt överfulla bil erbjöd han sig att följa med oss ner till ån för en visning när vi gjort oss hemmastadda. -Säg bara till när ni blir sugna. Vi backade in vår bil mot stugan och hoppades att ingen skulle se när vi kånkade på vår packning. Ivern att få komma ner till ån var stor men vi intalade oss att ta det lugnt, vi har ju semester. Magen kurrade och tystades av en smaskig korv lunch. Vi satt tysta vid bordet, i huvudet snurrade det, superpuppa, guldribbat haröra, flytgel, uppströms mendning, sjösandslända, det här kommer bli så bra. Det lugn jag borde känna av att vara framme var istället en pirrande känsla i kroppen. -Nä, va säger du ska vi dra. Danne höll med och vi packade upp våra vadarbyxor och kollade igenom så att vi fick med oss allt som skulle med.
Knackade på hos Ingebrikt. -Har du tid nu? Vi är sugna.
-Inga problem, följ mig. Vi hoppade in i bilen och följde Ingebrikts Saab ner i dalen mot den glitrande ån. En lång grusväg följde ån, en ganska tät blandskog mellan den och vägen, men då och då skymtade vattnet. Efter ca 1 mil korsade vi ån på en bro och strax efter stannade Saaben. Ingebrikt klev ut. Han pekade på en skyllt och visade med handen. -Här går den nedre gränsen för mitt vatten. Framför oss låg ett ganska stort sel, nästan som en sjö. -När sjösandsländan kläcker är det här det börjar, då är det fisk överallt. Ett och annat litet vak syntes men vi såg inga flygfän. Vi åkte över bron igen och fortsatte på grusvägen, det var svårt att hålla ögonen på vägen och Ingebrikt höll inte igen. Snart stannade han igen och vi följde honom en kort bit genom skogen. Vid våra fötter fanns en liten eldstad och några meter från den flöt ån långsamt förbi, till höger om oss forsade vattnet lite fortare och över där anade man ett till lugnvatten. -Här kan man ha ett riktigt kul fiske, på selet ovanför här finns en liten ö, runt den och i princip över hela höljan är det vadbart. När vi stod där och pratade landade en gigantisk nattslända på min tröja, det var en sådan jag hört om, från andra som besökt Tännäsområdet. "Nattsländorna där uppe är helt tokigt stora, nästan som fågelungar." Vi fortsatte vägen upp och vi stannade till på flera ställen som Ingebrikt ville visa på, det var otroligt fint och med mina ganska otränade flugfiskeögon trodde jag mig se fisk vid varenda sten. Vi såg inte många vak, men uppenbart hade vattnet potential. Efter 4-5 km tog vägen slut vid en vändplan, vi stannade och klev ut. Vi möttes av ett vrål av forsande vatten som tyvärr rann genom ett kraftverk, men vyerna var det inget fel på, tittade man nedström såg man ett ganska grunt forsande parti som fortsatte ner i ett sel, som enligt Ingebrikt mest höll öring och tittade man åt andra hållet såg man sjön, som faktiskt heter Östersjön med fina fjäll i bakgrunden. Det är här den här delen av Tännån börjar.
Vi tackade för visningen och nu höll vi på att sprängas. -Så jävla fint. Men var ska vi börja. Danne och jag diskuterade lite och bestämde oss för att börja vid det fina selet vid eldstaden.
Vi parkerade bilen vid en av de många P-platserna längs vägen, tog våra saker ur bilen och gick den korta stigen som vi nyss gått med Ingebrikt. Det här är inte sant, vi tacklade spöna och knäppte en pilsner, kan det bli bättre.
Strax utanför där vi satt, nedanför den lilla forsen bildades en liten strömkant där ett gäng harrar verkade gå och plocka sporadiskt i ytan. Danne bestämde sig för att ge dem en match medan jag hade blivit nyfiken på höljan med den lilla ön, uppströms. Äntligen. Vi lade försiktigt ut våra flugor och lät dem flyta med strömmen, inget hände men det gjorde faktiskt inte så mycket, för bara känslan att få vara där, utvadad till knäna kändes drömskt. Jag rörde mig långsamt ut till ön och fiskade av men mina gäddfiske gener och min upptäckarlust förde mig ganska fort vidare bort, medan Danne är mer tålmodig. Plötsligt hörde jag honom hojta. -Jag fick en, en liten harr!
-Härligt Danne. Jag hade siktat in mig på forsen ovanför lugnvattnet jag nu var på. Jag band på en hemmasnickrad förtyngd haröra flashback för att fiska av strömkanten i den forsen. Kastade uppströms och lät flugan driva förbi mig, kastade så några gånger och plötsligt några meter nedanför mig såg jag tafsen stanna till. Antingen betyder det att flugan har kilat fast sig i botten eller så har något tagit den, jag lyfte spöt och visst min första Tännå-harr var krokad. En ganska liten firre på drygt 20 cm.
Jag jollrade av lycka och smattrade av ett gäng bilder i rent glädjerus. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till Danne som hade tagit ytliggare en liten harr. Vi fortsatte några timmar lite nedströms där vi startade, ytan såg ganska lugn ut men vid uppstickande stenar och vid grundare partier bildades tydliga kanter som patrulerades ganska flitigt av fisk. Botten var ömsom lite mjuk ömsom stenig och det var väldigt lättvadat. Vi krokade en varsin fisk till och satt oss sedan och njöt. Lite flugval diskuterades när vi såg solen gå ner bakom trädtopparna. Trötta efter den tidiga morgonen och den långa bilfärden bestämde vi oss för att åka hem, men först skulle vi testa det nedre lugnflytet där Ingebriks fiskekortsgränns gick.
I förlägningen av det lite snabbare vattnet som forsade, vakade det. Vi vadade över dit och jag band på en lunsentuss, vilket jag senare skulle kalla alla mina egenbundna CDC-flugor. Just denna var en nattsländeimitation. Känslan av att se sin hemmagjorda fluga bli fångad av en fisk är obeskrivlig, inom en kort stund hade jag tagit 3 små harrar på den lilla gråa skapelsen. Vi åkte hem för att dricka några öl, ta några glas whisky och sova gott till nästa morgon.
Måndag morgon, klockan ringde och vi krälade ur våra sängar. Kaffe, bröd med tubost och vi var strax igång. Vi hade fått nya grannar, på Ingebrikts tomt fanns ett till hus för uthyrning där hade 4 lite äldre gentlemän flyttat in, de gick i vadarbyxor och var i full gång med att packa deras bil. Vi morsade på håll. Vi gick igenom vad vi behövde ha med oss i matväg. En ryggsäck packades full med stormkök, stekpanna, mat och andra bra saker, snart var vi redo och gav oss iväg. Vi parkerade vid det fina selet med eldstad och bestämde att vi skulle gå vägen tillbaka till nedre gränsen för att sedan följa ån upp till bilen igen för en lunch. Uppströms det lugna selet där vi avslutade gårdagen började det forsa. Först ganska försiktigt med ett antal små höljor då och då, sedan mer kraftigt. Fick ett varsit påslag i början men ju längre upp vi kom desto mer svårfiskat blev det. Efter ungefär halva sträckan lugnade det ner sig och en väldigt fin forsnacke bildades, där stannade vi och vilade, kastade och grubblade, var är fisken? Kan man ta dem i de här hårda strömmarna? Vad äter dom? Till sist rest vi oss och vandrade längs det nu lugna vattnet, en 90 graders böj och där var våran rastplats. Kollade på klockan, ja det var nog snart dax för lunch, men vi hade ingen fisk. Det blåst lite men solen värmde på. Äsch, vi ger det en chans till innan vi äter. Danne vadade ut en bit och kastade på några småvak, jag stod närmare land och velade om vilken fluga jag skulle binda på, strax intill land gick det en fisk och vakade, av vaken att dömma var det en liten fisk. Jag band på en Red Tag och började kasta på den ändå. Vi hade ju inte fått upp någon idag. Plötsligt skvätter det till i ytan och den sitter. Det dröjer ett bra tag innan jag inser att den är lite skaplig. Den rusar ut i strömmen och hoppar, jag jublar.
-Den är fin, Danne den är fin. Tillslut håvar jag den och den mäter 38 cm. Härligt, vi fick lunch. Vi går genast upp till eldstaden. Jag rensar och Danne gör upp en eld. Det visar sig att harren trott att min Red Tag varit en myra, den hade hela magen full med myror som troligtvis ramlat i plurret av vinden. Det blev en smaskig lunch. Enrisgrillad harr och pytt.
Vi skulle på fler upptäcktsfärder den här dagen. Vi fortsatte uppströms, förbi stället där jag fick min första Tännå-harr. Där forsade vattnet riktigt kraftigt, vi hade tidigare vadat över ån till motsatta sidan och terrängen där var riktigt tuff, stora klippblock och snårig skog men vi fortsatte. Man vet ju inte bakom nästa krök kanske det finns något fint sel. Efter ett tag kom vi till ett ställe som såg riktigt lovande ut, vattnet hade lugnat ner sig och dessutom såg vi vägen på andra sidan. Vi tog oss över och fiskade av stället. Hit skulle vi återkomma, det såg riktigt bra ut.
Så såg dagarna ut, vi sökte och vi fann. Ibland gick vi mellan ställena och ibland tog vi bilen.
Att fiska där kändes underbart, det var både avslappnande, roligt och lärorikt och fisket blev bara bättre och bättre. Solen värmde och vatten tempen steg, insekterna och fisken kom igång samtidigt som vi hittade nya bra fiske spotts. Någon gång per dag tog vi bilen ner till den nedre poolen för att kolla om sjösandsländan börjat kläcka. I princip varje gång vi var där, var också våra grannar där, de 4 lite äldre männen. Vi pratade lite med dem. 3 av dem var från Borläng och en var från Frankrike. De hade varit där i 8-9 år, ungefär vid samma tid och lyckats pricka in den stora kläckningen 2 gånger. De var fundersamma om varför den inte hade kommit igång, förutsättningarna var perfekta. Men -Det är som att vända på en hand, snart borde det komma igång och då kokar vattnet här ut. Längs strandkanten här nere är det som en marina, sländorna ligger och guppar som stora segelbåtar. Sa den ena mannen och fes i sin neoprenvadare. (undertecknads kommentar: gör aldrig det, det får du ångra när du byter om.)
En dag började vi längst upp i ån, vi ville ha stor öring och där upp hade vi hört att det fanns goda chanser. Vi parkerade vid dammluckorna och följd forsen ner till att den rann ut i ett stort sel. Vi ställde oss precis i övergången och nästan samtidigt sög det till i flugan både för mig och Danne. -Jävlar vilket hugg. Men ingen av oss fick den att sitta. Vi fortsatte nedåt och Danne lyckades kroka en liten. Dit återvände vi en annan kväll, då fick vi lite mer, både harr och öring men ingen stor. Senare samma dag tror jag att det var, hittade vi ett annat ställe ungefär på mitten av ån, vattnet forsade över en mycket grund stenbotten i flera strömfåror runt små gräsbevuxna öar. Vi gick runt och fiskade lite, letade djuphålor. Strax nedanför, där fårorna gick ihop låg en stor sten som Danne klättrade upp på. Bredvid den fanns en lite djupare nacke innan vattnet fick ny fart. Han la ut sin fluga och lät strömmen ta den. I ögonvrån såg han en fisk som vakade, kastade på den och där satt den. Efter en fin fight håvade Danne en väldigt vacker öring på 34 cm.
Den fick bli mat, men stället gav mersmak. Vi rensade fisken och åkte som vi brukade ner till vår lilla eldstad för att äta. Riktigt gott. Foliegrillad Tännå-öring.
En av gångerna som vi åkte dit för att äta mötte vi grannarna. Vi hälsade och frågade hur det gick. Det gick så där. -Vi får lite men inga stora. Nu är vi på väg till stugan.
-Redan! Sa vi.
-Han måste på muggen. Sa den ena på svenska och pekade på fransmannen. -Du kan inte få en fransman till att skita i skogen. Fransmannen log oförstående. Vi log med, fast inte lika ansträngt som han. Vi slog oss ner för att äta. Fisket var fantastiskt, men nästan lika bra var de stunderna när jag och Danne satt vid elden och njöt av god mat och whisky.
Stället där Danne krokade sin goda öring visade sig vara ett riktigt hotspot. Dagen efter vadade Danne över till andra sidan och hittade en fin häll mitt emot den stora stenen. Två fina fiskar patrullerade nacken och då och då såg man glupska vak, men vi såg inte vad de tog. Danne kom in i flugbytar lunken för att knäcka koden. Själv gick jag nedströms honom och placerade mig i skuggan av en stor sten, framför mig svängde ån i ett S. Vid mina fötter var vattnet blankt men bara ett par meter ut fanns en kraftig strömkant. Vi hade sett några gula forsländor kläcka och jag band på en lunsentuss som skulle imitera just en sådan. Jag lade ut min fluga i strömkanten och plötsligt såg jag en fin harr stiga till min fluga. Jag lyfte spöt och den svarade med att rusa ut i strömmen. Han simmade nedströms och precis när S kurvan slutade låg en trädstam fastkilad på botten, självklart simmade den under den och vips var fisken borta. Jag luftkastade några gånger för att torka flugan och placerade den på nästan samma ställe. En ny fisk steg, den här var större. Glädje och ångest på samma gång, den här får jag inte tappa. Jag höll den ganska hårt för att hålla den från stocken och efter mycket kämpande fick jag in den i bakvattnet. Shit, den här var stor, jävlar vilken firre. Jag lådsade
håven från min rygg och höjde spöt. Då hände det som inte fick hända. Det rasslade till över huvudet på mig och spöt satt fast i en liten jävla tall som växte uppe på stenen. Fjong, sa det. Fisken gjorde en rusning precis när jag skulle håva den och tafsen gick av. HELVETE. Min livs fisk. Jag klättrade upp på stenen och deppade. Danne som tålmodigt testade igenom hela sin flugask hittade tillslut rätt. Jag hade vadat över till honom, men var fortfarande nedströms. -Yes!!! Skrek han och lyfte spöt. Spöt böjde sig i en fin båge, det var stort. Den tog sig ner för nacken och Danne pressade in den i bakvattnet. Jag erbjöd mig att hjälpa till med håvningen och vadade försiktigt upp mot fisken. Den var stor, väldigt fet över ryggen och lång. Fisken ville gömma sig och simmade in bland stenarna i kanten. -Nej jävlar. Tafsen raspade mot stenarna.
Plötsligt gjorde den ett par rejäla luftsprång. Den var borta. Danne tittade uppgivet på mig. När han senare studerade flugan var kroken rätad.
Dagen efter var vi där igen. Jag gick till min sten och Danne till sin häll, hans fiskar patrullerade nacken idag med. Han kom efter ett tag in i samma flugbytarlunk som dagen innan. Vad är det de plockar? Jag band på en supperpuppa och lade ut den i strömmen. Flugan försvan i en liten virvel.
Ångest, det var en stor fisk, nu ska jag fan få upp den. Jag höll den hårt och tog ett par steg bort från stenen och den förbannade tallen. Jag lyckades få in den i bakvattnet och snart låg den i håvnätet. Den mätte 44 cm och hade en väldigt fin, stor ryggfena som skimrade i rött.
Döm om min förvång, när jag skulle lossa puppan ur munnen såg jag ytterliggare en fluga, det var min gula lunsentuss från igår. Jag hade fått den igen, min dröm fisk. Ovanför mig hade Danne knäckt koden igen. Nu tog de knott. Värmen hade fått knotten att kläcka vilket vi fick erfara på kvällarna de sista dagarna. Den här dagen fick vi en riktig bonanza med fina längder. Jag fick min drömfisk på 44 cm och ytterligare en harr på 34 cm. Danne krokade en 36, en 40 och en supersnygg harr på 43 cm, alla från samma ställe. Vilken dag.
Lördagen kom och imorgon skulle vi åka hem. Ännu hade vi inte sett röken av någon sjösandslände kläckning. Konstigt tyckte alla. Vi startade dagen lite tidigare och började med en tur till vårt nya favorit ställe. Jag gick längs kanten för att komma till ett nytt ställe, tog ett skutt till en sten, men foten hamnade inte där jag ville, jag han inte tänka, där satt jag på rumpan och vadarbyxorna var sönder. Pyramidalt klumpigt. Hålet hade som tur var hamnat ganska högt upp, så det hindrade inte fisket speciellt. Framåt kvällen åkte vi till stället där vi börjat veckan. Danne tog sig över till andra sidan medans jag gick upp till den lilla ön. Det blåste lite hos mig och det började skymma. Jag vadade ut och runt mig börjar det hända något. Det börjar vaka mer frekvent. 5 meter bort ser jag en stor insekt bryta vattenytan och snart en till. Det är dom. Sjösandsländorna.
Jag binder på en sådan, men inget händer. Min fluga och alla färdiga "Rocken" som de kallar dem här uppe, flyter ostört iväg. Troligtvis plockar fisken nymfen eller kanske kläckaren strax under ytan, men jag ser även ett par nattsländor kläckas var av en ganska snart blev fiskmat. Jag binder istället på en klinkhammer som ska likna en kläckande sådan. Slurp säger det och en harr på strax under 30 cm får syna mitt håvnät. Det har slutat att blåsa och nu upptäcker jag det. Jag har glömt mitt knottnät. Knotten svärmar runt mig och dom är överallt, i öronen, i näsan och till och med i ögonen. Jag blir tokig. Jag bet ihop ett tag till och fångade några harrar till innan jag gav upp. Vi gick till vårt basläger och tände en eld, jag hämtade mitt nät i bilen och vi satte oss i skymningen och små pratade om veckan. Typiskt i morgon kommer det nog kläcka på riktigt.
Söndag morgon. Vi städar ur stugan, fyller i fångstrapporten och knackar på hos den trevliga Ingebrikt. -Jaha, då var det slut. Vi pratar ett tag med honom och får höra att våra grannar och gästerna i de andra stugorna hade gett sig av igår. Va? Varför då? De hade tydligen inte lyckats speciellt bra. Antingen är de väldigt bortskämda med fisket eller, jag vet inte. Vi fattade ingenting. Vi har ju haft det helt underbart.
Vi tvekade lite. -Ska vi ta en sväng ner till ån innan vi åker?
-Nä, vi vill inte se det. Vi vill inte se vattnet koka och se sländorna guppa som segelbåtar i strandkanten. Vi började resan hem. På vägen stannade vi i Älvdalen för att käcka lunch. Rökt fisk och potatissallad inhandlades på ICA och vi begav oss till Österdalälvens strand. När vi hade ätit klart passerade vi campingen. På verandan till en liten stuga satt 3 trötta män och band flugor. Vi stannade och frågade om hur fisket hade varit för dem. -Jo´rå, i natt mellan 1 och 3 hade vi riktigt bra fiske på små gråa nattsländor, flera över 30 cm. Vi önskade dem lycka till och fortsatte vår färd hemåt.
Vi sammanfattade veckan i bilen, det var lätt. Helt enkelt kanon på alla sätt, gott sällskap, fint fiske och en otrolig natur.
Jag satt tyst bakom ratten och grubblade, man skulle kanske ha gett nattfisket lite mer chanser. Men förhoppningsvis blir det fler gånger.
Det rann långsamt ner för vänsterbenet. Det gjorde inte så mycket då, det var nästan lite skönt. Solen stekte och vattnet var varmt, jag ville ut till fisken som hade vaknat till liv. Det var sista kvällen i Tännån och blåmärket och det onda revbenet var visst inte det ända som hade hänt när jag tidigare på dagen vurpat.
Inlägg
