Jag kanske inte är bättre.

Hösten är på gång med stormsteg och det känns som om det var länge sedan jag blötte mina jerkbaits. När jag vaknade på landet på Lördagens morgon och tittade ut över havet kände jag att det var dax. Solens strålar försökte värma upp den kalla morgon luften och havet låg spegelblankt. Inte de bästa förutsättningarna för ett bra fiske, men jävlar vad sugen jag var. Med tandborsten i munnen lyfte jag upp badtermometern som låg och guppade utanför bryggan. 12 grader. Bra då är de nog igång.
Gav mig iväg med höga förväntningar trots vädret. Åkte till favorit ställena som alltid brukar leverera. Grunda vass vikar, mellan en halv meter och upp till 3 meter djupa. Vattnet var kristall klart och jag kunde följa dragets gång från nedslag till båtreling. Jag fiskade av vik efter vik. Inget hände. Timmarna flöt iväg och det ända tecknet på liv var en följande gädda som vände när den troligtvis skrämdes av båten 5-6 meter från relingen. Frustrerad började jag tänka på hemgång, måste bara testa ett ställe till. Lite djupare, stannade vid en liten ö och den lilla brisen som nu kommit, gjorde iallafall krusningar på vattnet och flyttade båten långsamt längs land. Plötsligt ett hugg och en kanske 2 kilo tung gädda landades med ett grepp bakom nacken. Efter en snabb avkrokning stack den iväg i ett skvätt. Fundersam och med självförtroendet i botten vände jag hemmåt.
Söndag. Jag ville ge det en chans till. Det kan inte vara så dåligt. Jag fick med mig Senna och Elin ut på ett par timmar. Det var roligt. Vis av lördagens fisk, lade jag upp rutten på lite djupare vatten. Stannade till vid öar och grund och fiskade. Vid första stället krokade jag en gädda, något större än dagen innan. Men sen hände inget mer. Vad har hänt, vad gör jag för fel?
Som sagt självförtroendet är i botten. Inte bra nu när höstupplagan av S:t Anna Pike open går av stapeln om ett par veckor.