Sista halmstråt

För en månad sedan satt jag i bilen på väg hem från ett iskallt Hökensås, uppgivet tänkte jag på fiskehelgen som gått utan någon landad fisk.
-Jag kan ju inte sluta säsongen med en bom-tur. Tänkte jag. -Jag bara måste ut en gång till!

I omgångar har snön täckt backen och minus graderna har frusit vattenytan på sjöarna i min närhet, men Magnehultsån ligger öppen och varför inte avsluta säsongen på samma ställe som jag startade den.

Söndag morgon var jag på plats, termometern visade 0 och det låg blaskig snö runt ån. Jag tacklade mitt spö och tittade ut över vattnet, det var stilla. Ingen aktivitet, jag hade i och för sig inte räknat med någon brutal kläckning. Jag satte på en sjunkande tafs och en lite svart förtyngd harörenymf och började kasta. Det var härligt. Lugnt och stilla men kallt, den råa kalla luften kröp in under kläderna och fick mig att huttra.
Plötsligt, efter kanske 10 minuter nöp det till och linan sträckte försiktigt upp. Det var en lite regnbåge på knappt ett halvkilo som fattat tycke. Liten och slö var den men ack så efterlängtad, men det skulle bli fler.
Jag fortsatte med min lilla höröra ett tag till men bytte sedan till en liten förtyngd Prinsanymf som skulle visa sig var melodin för dagen. Flera hugg men framför allt 3 landade bågar till. Alla verkade vara gjorda i samma form, knappt ett halvt kilo, inga kämpar direkt men det känns som om de kan hjälpa mig med att ge ro i min flugfiskar själ tills i vår. Efter 3 timmar fick det vara nog, kylan fick mig att längta hem och efter en kort upptäcktsfärd vid den övre delen av ån satt jag åter i bilen med siktet inställt på en varm rykande glögg.

Det känns skönt att få avsluta flugfisket för i år med några fiskar, nu ska utrustningen vinterförvaras och bindstädet ska plockas fram för att stilla den värsta abstinensen i den kommande vinterkyla.