En gudomlig afton

Vad jag har längtat och nu var det äntligen dags. Jag har visserligen haft min flugpremiär redan men den blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig, snö och trängsel (Läs inlägget Fisklös flugpremiär i snöglopp) men idag är en annan dag med helt andra förutsättningar.
Det var Lomgölen utanför Svärtinge som skulle få släcka min törst.
Raka vägen från jobbet, parkeringen var tom. Skönt,  jag tacklade mitt spö och knallade in i skogen. Snart såg jag sjön mellan grenarna, en lätt krusning dekorerade ytan, inga vak. Jag smög långsamt ut på den stora bryggan vid vindskyddet och blickade ut. Med lite god vilja anade jag möjligtvis några ringar efter en vakande fisk en bra bit ut i sjön.
Det får bli en nymf till att börja med, jag öppnade nymf asken och ögonen föll direkt på en flicksländenymf, som mina vänner på västkusten har haft stor lycka med i vår. Knöt på och kastade ut flugan, den flöt. Den stora buskiga marabou stjärten behöver suga åt sig lite vatten för att sjunka. Jag drog till mig linan så att flugan trycktes ner under ytan och kastade igen. Flugan flöt fortfarande, jag skulle just upprepa momentet då jag ser en regnbåge komma upp för att hugga, jag hinner inte hejda mig och fullföljer draget. -Va i helvete, det här va tokigt. Tar de nymfen som en torris. Jag flinar för mig själv, det här verkar lovande. Nu sjönk den till sist och jag tog långsamt hem den. På femte kastet sög det till och i samma stund som jag reste spöt surrade det till i rullen. -Shit, jävlar vilken fart. Jag höll i och gapade. Linan försvann och 10 - 15 meter av backingen susade av. -Oj, oj, oj. Den stannade upp och jag började veva. Halva linan på spolen igen men då börjar den om. Härligt, det surrar till och jag får lufta backingen igen. Tillslut är den trött trodde jag och jag får in den till bryggan, lossar håven från ryggen och trär försiktigt ner den i vattnet då gör den ett luftsprång på kort lina och försvinner ner i djupet med en flickslända i mungipan. -Attans, vilken firre. Den var inte så stor men jäklar vad stark. Jag knyter på en ny flicka men inget händer, istället börjar det hända saker på ytan. Vinden mojnar och på de blanka fläckarna som bildas sprider sig ringar ut efter försiktiga vak. -Aha!!! Myggpuppor. Jag klipper bort min nymf och byter ut spetsen till en klenare, jag ska testa med upphängare. Knyter på en myggkläckare och en färdig mygga. Jag har hört att det kan vara ett bra sätt att ta reda på vad de är ute efter. När jag drar åt sista knuten hör jag ett galopperande ljud bakom mig och innan jag har hunnit vända mig om ser jag en vit hund med svarta prickar studsande runt mina ben.  -Det är ju Senna och när jag tittar upp ser jag Elin gående genom skogen med en påse i handen.
 -Hej! Är ni här? Vad har du i påsen.
-Sushi! Är du hungrig?
Hon är rar hon. Jag ställde ifrån mig spöt och vi slog oss ner på bänken i vindskyddet och åt. Vinden stillades mer och mer och fler och fler fiskar började vaka. Det här är livet på en pinne tänkte jag, solen spelade i vattenytan och bågen var på gång. När vi kände oss mätta och belåtna kunde jag inte hålla mig längre, det var dags att testa mitt dubbeltacklade set.

Det var en hel del vak och några faktiskt på kastavstånd. Kast tekniken var inte vad den borde, om jag någon gång har kunnat kasta bra var kunskapen nu veck och dubbla flugor gjorde det inte lättare, men jag fick ut de hjälpligt. Jag placerade flugorna något bredvid ett vak i den riktningen som jag trodde den gick och jag trodde rätt. Plötsligt ser jag ett försiktigt hugg i ytan. Jag lyfte spöt och den satt, ytterligare en liten firre men satan vilka vilddjur. Den drog nästan av hela linan innan jag fick stopp på den. Jag jollrade lite för mig själv och Elin log åt mig. Den hade tagit ändflugan, en färdig mygga. Efter håvningen och ett litet foto fick jag hjälpa den igång, den var trött. När den piggnade till simmade den iväg, men inte ut i sjön utan in i strandkanten där Senna fick syn på den. Riktigt spännande tyckte hon och gav den ett försiktigt nafs i ryggfenan. Det såg roligt ut men kanske inte så snällt. Den fick i alla fall en knuff ut i sjön igen, den stack som ett skott. Om någon får en hundbiten båge i Lomgölen så vet ni varför.
Elin och Senna begav sig hemmåt och jag var åter ensam med mina fiskar. Flugan var slemmig med avbrutna vingar så jag ögnade igenom min ask efter något liknande. Hittade inget bra, men jag band på en "black gnat" i samma storlek som fjädermyggan och rörde mig bort längs sjön. Jag hittade ett par luckor i skogskanten och några bågar patrulerade strax utanför. Tittade ett tag hur de gick innan jag kastade ut. Flugan låg som en liten prick på ytan och jag väntade. Fisken närmade sig och nu.... vattnet lyfte sig under flugan men inget hugg. Den ratade min lilla gnat. Bytte till en lite myggkläckare och gick vidare. Såg en ny lucka och strax utanför gick en firre och vakade. Kastade ut flugan och väntade. Jag skulle precis göra ett nytt kast när flugan försvann med ett smackande ljud. En något större båge landades efter en något lugnare drill. En puss och den simmade åter uti sjön. Klockan började bli mycket och solen höll på att gå ner bakom trädtopparna. Kanske ska bege mig hemmåt tänkte jag men när jag kom åter till bryggan där jag började vakade det friskt på kastavstånd så jag kunde inte låta bli. Jag smög ut på bryggan och satte mig på knä. Jag tittade ut över sjön. Det var vackert, ja jävlar vad vackert. En tunn dimma hade dragit in, fåglarna hade tystnat det enda som hördes var fiskarnas sörplande och smackande. Det lät som om de kysste de små myggorna. Jag spanade in ett antal fiskar som vandrade runt som på en bana. Med jämna mellanrum dök de upp på ett perfekt kastavstånd. Innan de passerade där för tredje gången lade jag men fluga mitt i deras väg. Smack! Den tog och jag håvade den nöjt efter en liten drill. Vilken härlig kväll, det är så här det ska vara.